Att tvinga eller inte?

Min ärade partikamrat Osmo Soininvaara har satt igång diskussionen om svenskundervisning med sin tweet och sen i sin blogg. I hans åsikt borde man sluta med “tvångssvenskan” i Finska skolor.

Jag kan inte påstå att det här är en neutral fråga för mig. Min pappa var svenskspråkig, men tyvärr pratade han inte svenska med mig när jag var liten. (På 1970-talet tillbringade pappor inte så mycket tid med sina barn, och dessutom trodde man, att det skadar barnets utväcklande om man har flera hemmaspråk.) Jag uppväxte helt finskspråkig och lärde mig svenska i skolan liksom de flesta.

För mig är svenska språket en viktig del av Finska kultur och svenskkunskapen tillhör i allmänbildning i Finland.

Jag tror därtill, att allmänna svenskundervisningen är en jämställdhetsfråga, och inte bara på det sättet man i allmänhet talar om. På grund av många studier vet vi, att på en stor del följer barn i sina föräldrars fotsteg när det gäller utbildning.

Om svenska blir en valfri ämne i skolan, ska det inte hända, att bara barn som har akademiska föräldrar som upskattar utbildning ska välja svenska? Och sen utesluter dom andra många arbetsmöjligheter från sig. Det finns många ej-akademiska jobb där man behöver svenska – till exempel i vårdbranschen.

Man är inte mogen att fatta beslut om sin framtid när man är nio, tretton eller sexton år gammal. Det är klart, att föräldrar och kompisar har ett stort inflytande. Ju mera ökar vi valfrihet i skolan, desto mer minskar vi jämställda möjligheter för dem som inte får stöd i sina studier hemifrån.

Soininvaara argumenterar mer praktiskt. Han påstår, att det skulle vara mera nyttigt för folk att studera andra språk än svenska. Jag har aldrig förstått det här argumentet.

Jag har studerat flera språk i mitt liv och mestadels arbetat på ett internationellt sammanhang.

Ryska var mitt första främmande språk. Jag studerade det för sju år, och det var fruktansvärt svårt. Franska studerade jag i gymnasiet och fortsatt som biämne i universitetet. Det var inte lätt heller. Varken ryska eller franska har jag nästan aldrig behövt på jobbet. Jag ångrar inte alls mina språkstudier, men faktan är att jag har fått ytterst lite nytta av dem.

Soininvaara skriver, att det skulle vara lättare får många att hitta jobb, om de studerade kinesiska i stället av svenska. Jag har arbetat med kineser och känner många som arbetar i Kina eller gör affärer med kineser, och få av oss kan mera än ”xie xie”. Språkkunskapen hjälper förstås, men i många situationer klarar man sig alldeles bra med engelska.

Svenska då? Det har jag behövt beständigt. Man glömmer ofta att Sverige är en av Finlands mest viktiga exportländer och Nordiska samarbetet betyder att man råkar också ganska ofta med norska och danska språk.

Jag vill inte alls säga, att språkutbildning är totalt onödigt. Tvärtom tycker jag, att språkstudier utvidgar våra förståelse av andra länder och kulturer och är därför mycket viktiga. Men från ett helt praktiskt synpunkt är det nästan omöjligt att spå, vilka språk ett barn ska behöva, när hen blir vuxen.

Vi använder mycket resurser att lära barn språk som de kanske kan bara använda några gånger på semesterresa i hela sitt liv. Jag tycker att det är helt okej, men samtidigt är det mycket konstigt, att man pratar så mycket om hur onyttigt särskilt svenska språket är. Vi lever ju i ett land, som har en svenskspråkig minoritet och ett svenskspråkigt grannland.

Det är förstås helt klart, att diskussionen om svenska språket handlar lite om språket och mycket mera om fördomar. Jag tycker att det är viktigt, att min egen parti ska fortfarande stå för jämställdhet och mot fördomsbaserad politik.